En betraktelse
För 5 år sedan, 28 juni 2019, avslutade jag mitt arbetsliv helt, ett arbetsliv som började vid 17 års ålder för första gången och därefter pågått med avbrott för kortare utbildningsperioder och mammaledigheter, ett långt arbetsliv, jag skulle fylla 68 det året.
Att gå i pension...ja jag är nog inte den som tänker för mycket på det som är oundvikligt, det var en ny fas i livet att göra det bästa av, exakt vad hade jag ingen uppfattning om men det kändes spännande och kittlade min nyfikenhet och jag kunde se nya möjligheter.
Året därefter, 2020, så utbröt ju Pandemin och det kom att bli 2 år som inte tillät några utsvävningar, mycket trist för en nybliven pensionär, vad göra av all tid var frågan men jag är expert på att anpassa mig så det löste sig.
När den perioden var över kände jag dock att jag tappat bort lite av mig själv och min gryende entusiasm över pensionärslivet, det var svårt att komma på banan igen, den bana som dessutom varit så kort men.... jag stapplade vidare i livet.
När jag nu tittar tillbaka och sammanfattar tiden så känns det som om jag haft en 5 år lång semester, jag har aktiverat mig med allt jag vill, väldigt positivt, negativt är att det är ganska dyrt att vara frispelare allt kostar ju förutom frisk luft och promenader men jag är i grunden en sparsam person så några ekonomiska problem har det inte inneburit.
Vilka fördelar ser jag med att inte arbeta...ja förutom att disponera sin tid fritt så är det ju väldigt skönt att inte vakna av ett skrällande ur och hasta iväg på morgonen men hade jag haft ett val så kunde jag ha arbetat längre, jag är en "arbetsmyra" och arbete är meningsfullt.
Jag glider vidare i tillvaron och min dagliga semester😉
